nylam.blogg.se

 

♥ Azrael ♥

Äntligen så är han här! Vår älskade lilla ängel. Hela två veckor fick vi vänta på att han ville komma ut till oss. 

Det hela började på torsdagen den 25 september. Jag vaknade av att vattnet började gå vid kl. 05.30 och gick då upp. Jag misstänkte direkt vad det rörde sig om men jag behövde inte väcka maken för han var redan uppe på grund av dålig mage. Så han blev väldigt exalterad när jag berättade att jag misstänkte att vattnet hade gått. Så han stannade hemma denna dag. Vattnet fortsatte att rinna under hela dagen och nästan direkt efter att vattnet började gå så kom även värkarna smygandes. Ganska lätta för att allt eftersom öka i styrka och smärta. Det var även denna dag som de skulle börja med vårt takbyte så det kändes väldigt typiskt att allt skulle ske samma dag. 

 

Vid kl. 08 så ringde jag till förlossningen och berättade att mitt vatten gått och att jag var i vecka 41+6. De sa åt mig att vila, ta alvedon och även att ta en avslappnande dusch och att ringa igen om några timmar. 

Visst eftersom jag klarade av värkarna bra på egen hand (till en början!!) så stod jag ut i flera timmar hemma. Stannade mest i sängen medan maken var ute hos takgubbarna och hjälpte till. Senare mitt på dagen så tog jag en dusch och det kändes skönt. Jag ville ju vara lite fräsh om det var så att vi blev inlagda på förlossningen. Vid kl. 14 så tyckte jag att värkarna började bli för jobbiga och de kom ganska tätt och regelbundet nu, mellan 3-5 min mellan varje så då bestämde jag mig för att ringa till förlossningen igen och be om att få komma in på en kontroll.

 

Jag sa till maken att det var dags att göra sig i ordning för att åka till Karlstad. Han hoppade in i duschen medan jag gjorde i ordning det sista i BB-väskan ifall vi skulle bli inlagda. 

Vi var framme på Förlossningen lite efter kl. 16 och fick komma in på ett rum. Vi fick en jättebra barnmorska som satte på band på magen för att ha koll på bebisens hjärtljud samt mina värkar. Där fick vi vara ett bra tag och jag fick ta värkarna med makens stöd ett tag till. Efter några koller så frågade barnmorskan om jag ville prova lustgas och ja det ville jag! Lustgasen skulle bara ta bort udden av värken men den hjälpte mig på ett sånt sätt att jag lättare kunde koncentrera mig på min andning. Att ta långa och lugna andetag genom hela värken.

Efter detta så kom barnmorskan in och sa att hon skulle kolla hur öppen jag var och jag blev så glad och jag önskade i hela mitt hjärta att vi inte skulle bli hemskickade igen. Hon kände och det var otroligt obehagligt men sen så säger hon: "Mja.... Ni blir kvar här. Du är öppen 5 cm." Åh gud vad bra får jag bara ur mig. Tyvärr så slutade hennes skift där och det sista trevliga med hela upplevelsen försvann med henne. 

 

Sen blev värkarna ännu mer smärtsamma och inte ens lustgasen hjälpte längre. Jag ringde på barnmorskan och sa att jag ville ha en epidural. Hon sa att de skulle ringa på narkosläkaren men eftersom de bara fanns en på hela sjukhuset så kunde de ta lite tid så hon så hon skulle sätta vätskedrivande dropp på mig så länge. 

Men jag behövde inte vänta länge för lite senare, vid kl. 19 så kom det en en riktig "sprätt" till narkosläkare samt en kvinnlig sköterska som skulle assistera. Vid detta laget så var jag rätt borta i min egna lilla värld av smärta så jag uppfattade inte allt som hände runt mig. Men jag fick ligga på sidan och han tvättade mig på ryggen om och om igen. När sen han skulle lägga bedövningen i ryggen så kom mina första tårar. Inte för att det nödvändigtvis gjorde jätteont utan det hände så mycket på en gång så jag kände att jag förlorade kontrollen. Jag fick ingen rast mellan värkarna och de tog all min kraft. Hittills så hade jag känt att jag hade kontroll och att jag klarade detta rätt bra men nu så låg jag helt utlämnad. Jag låg och blundade hela tiden, höll maken i ena handen och lustgasen i andra. Jag kände mig otroligt liten. Det knakade när läkaren förde in slangen i ryggen på mig och vid ett tillfälle så gjorde det ont i höger höft för då hade han tagit i en nerv. Men det hela gick väldigt fort och smidigt och jag måste erkänna att även fast det var en lite jobbig upplevelse så funkade den för mig. På knappt 20 minuter så tog den bort smärtan från värkarna och jag kunde slappna av igen även om det kändes som att jag skulle svimma. Jag var helt slut.. Det enda som jag inte gillade med den var att hela mitt högerben domnade bort så jag kunde varken stå på det eller flytta det själv men då är det ju tur att man har en stark make som kan hjälpa en. Men på grund av mitt ben så kunde jag inte vara uppe och gå för att hjälpa förlossningen på traven med lite dragningskraft. Men de tog i alla fall in en toastol som jag kunde sitta på så att jag kom i upprätt ställning. Men jag fick ha kvar banden på magen eftersom Azraels hjärtljud steg rätt högt titt som tätt. Men när saker inte gick som jag ville eller hade tänkt så kände jag mig ganska nedslagen.

 

Efter detta så gick timmarna in i varandra, jag var som i en dimma. Senare så var det dags för en ny koll igen för att se hur öppen jag var. Hon kunde inte säga exakt men det var minimalt med kanter kvar så snart var jag helt öppen och redo för att krysta! Det var dags att krysta snart och jag var livrädd. Jag visste inte om jag hade krafter kvar att krysta ut min bebis.

Jag höll vid denna tidpunkt inte reda på timmarna. Smärtan kom tillbaka och jag gjorde mitt bästa för att vara trevlig mot alla olika barnmorskor som kom in samtidigt som smärtan var olidlig. Men jag gav upp det ganska snabbt när det bara kom in fler och fler läkare som samlades runt mig och som viskade men ingen pratade med mig. Jag kände mig otroligt utlämnad och ensam. Det kändes inte som att någon tog min rädsla på allvar eller ens försökte att lugna mig i min första förlossning. 

Sedan var det dags att krysta och jag hade inte mycket till val med tanke på mitt ben. Så det blev i gynposition. Det var två barnmorskor i rummet, lampor, maken och en ynklig liten jag. Men efter att ha krystat i ca 5 timmar utan direkt framgång så började hoppet verkligen tryta och allt fler barnmorskor och läkare kom in i rummet. Min energi var helt borta och jag kände att jag inte orkade längre. De slängde över mig på sidan fast jag sa att jag inte orkade längre. Jag fick ingen paus mellan värkarna, Jag krystade fast det inte kändes som att det tryckte på neråt. Jag krystade fastän jag var helt slut. Då berättade de för mig att det var dags att prova att få ut honom med hjälp av sugklocka. Jag blev orolig för Azraels skull, jag var livrädd att han skulle skadas eller ännu värre men jag hade inget val än att lita på läkarna. Sugklockan gjorde förbannat ont att föra in men det var inget emot den smärta jag skulle känna. Läkaren skrek åt mig att ligga still men det gjorde så ont och jag v ar så rädd- Vid nästa värk så krystade jag och läkaren drog i sugklockan och jag kände Azrael röra sig utåt. Men jag måste säga att jädrar vilken smärta när huvudet skulle ut. Jag fick vid detta tillfälle panik och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tappade kontrollen helt och det var som att jag var utanför min kropp och tittade på. Det var bland det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv. Sen fick jag krysta för att få ut axlarna och efter det så kände jag hur han bara föll ur mig. Men samtidigt så kändes det inte som att det var mitt jobb eftersom läkaren drog ut honom. Det fick mig att känna att jag inte var kapabel att föda på egen hand. Sedan kom skriket och gråten. Han hade ingen dålig lungkapacitet iaf.

Han var ute! Vår vackra gosse var hos oss. Han föddes den 26 september kl. 02.36, var 54 cm lång och vägde hela 4525 kg. 

Men jag kunde inte glädjas åt att han låg på mitt bröst eller ens titta på honom. Jag hade för ont och bara skakade. Sen skulle moderkakan ut, följt av att sköterskor tryckte på min mage för att få ut koagulerat blod. Där snackar vi smärta. Jag har nyss fött barn för helvete! Kan jag inte få någon rast? Men det var inte slut där sen var de tvungen att sy för jag hade spruckit en hel del. Så de sprayade och skulle bedöva. Smärta. Vid den här tidpunkten så kändes det bara som att sköterskorna och läkaren tyckte jag var fjantig så jag gjorde mitt bästa för att vara tyst. Men det gjorde så ont. Jag hade aldrig känt smärta som denna. Vid ett tillfälle så var jag t.o.m. nära att skada mitt nyfödda barn. Jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv om jag gjort honom illa. Denna lilla varelse som räknade med mig. Jag som skkulle skydda honom. Jag kunde inte ens glädjas åt att jag blivit mamma eller ens titta på min son som låg på bröstet och skrek förrän allt var klart. Det är inte såhär en förlossning ska kännas, detta var allt annat än en positiv upplevelse. Det enda positiva var att Azrael mådde bra.