nylam.blogg.se

Nu är vårt lilla hjärta en månad gammal och det är så roligt. Han håller upp huvudet riktigt mycket och länge nu och när jag håller honom under armarna och han ställer sig upp så blir han så lång. Igår så hade vi ett riktigt fint ögonblick. Han satt på min mage och jag höll i honom och helt plötsligt så fick vi ögonkontakt. Han satt still och bara tittade in i mina ögon och när jag pratade så lyste hela hans ansikte upp i ett leende. Det var så underbart! Han följer även efter mig nu när jag går runt i rummet. Han utvecklas så det knakar. Han har fortfarande problem med magen men jag har uteslutit mjölk nu ur min kost så får vi se om det blir bättre för honom. 

 

I fredags så åkte vi och hälsade på Azraels farfar i Koppom och hans gammelmoster och man i Skillingmark. När vi var hos min moster så såg jag att hon hade en våg på toaletten och eftersom vi inte haft en hemma på evigheter så kände jag att jag ville väga mig. Jag blev glatt överraskad! Jag har gått ner 7 kg sen förlossningen och hela 10 kg sen graviditeten började. Såhär lite har jag inte vägt på väldigt länge och jag vill bara att det ska gå ner mer. Det känns underbart. Speciellt i mina knän som jag hade sådana problem med när jag vägde som mest. Men det ska bli ändring på det nu! 

Dagar som idag när solen skiner gör att man blir så glad. Tyvärr så har jag noll och ingen energi idag för det känns som att jag håller på att bli förkyld. Vill inte! Har ont, känner mig seg och näsan kliar. 

Idag så tog jag även fram bärselen. Kollade hur den funkar och lite senare så ska jag testa den, med bebis i! :) Jag tror att det kommer bli så mycket smidigare att göra saker här hemma när jag kan använda båda händerna. Så blev glad när jag såg att man kunde använda selen på nyfödda. Så vi får se vad han tycker om den sen... 

Igår så tog vi en riktig långpromenad på över en timme. Det var väldigt skönt och vi fick utforska grannskapet lite. Man önskar ju bara att vädret kunde vara bättre! Vill inte gå ut när det regnar... 

 

På fredag så blir det en biltur upp till Koppom för att träffa Azraels farfar och farbror, sen ska vi även hälsa på Azraels gammel moster. Det är lite roligt att jag och älsklingen har lite släkt på samma ställe :) Underlättar ju en del om inte annat ;) hehe.

 

♥ Azrael ♥

Äntligen så är han här! Vår älskade lilla ängel. Hela två veckor fick vi vänta på att han ville komma ut till oss. 

Det hela började på torsdagen den 25 september. Jag vaknade av att vattnet började gå vid kl. 05.30 och gick då upp. Jag misstänkte direkt vad det rörde sig om men jag behövde inte väcka maken för han var redan uppe på grund av dålig mage. Så han blev väldigt exalterad när jag berättade att jag misstänkte att vattnet hade gått. Så han stannade hemma denna dag. Vattnet fortsatte att rinna under hela dagen och nästan direkt efter att vattnet började gå så kom även värkarna smygandes. Ganska lätta för att allt eftersom öka i styrka och smärta. Det var även denna dag som de skulle börja med vårt takbyte så det kändes väldigt typiskt att allt skulle ske samma dag. 

 

Vid kl. 08 så ringde jag till förlossningen och berättade att mitt vatten gått och att jag var i vecka 41+6. De sa åt mig att vila, ta alvedon och även att ta en avslappnande dusch och att ringa igen om några timmar. 

Visst eftersom jag klarade av värkarna bra på egen hand (till en början!!) så stod jag ut i flera timmar hemma. Stannade mest i sängen medan maken var ute hos takgubbarna och hjälpte till. Senare mitt på dagen så tog jag en dusch och det kändes skönt. Jag ville ju vara lite fräsh om det var så att vi blev inlagda på förlossningen. Vid kl. 14 så tyckte jag att värkarna började bli för jobbiga och de kom ganska tätt och regelbundet nu, mellan 3-5 min mellan varje så då bestämde jag mig för att ringa till förlossningen igen och be om att få komma in på en kontroll.

 

Jag sa till maken att det var dags att göra sig i ordning för att åka till Karlstad. Han hoppade in i duschen medan jag gjorde i ordning det sista i BB-väskan ifall vi skulle bli inlagda. 

Vi var framme på Förlossningen lite efter kl. 16 och fick komma in på ett rum. Vi fick en jättebra barnmorska som satte på band på magen för att ha koll på bebisens hjärtljud samt mina värkar. Där fick vi vara ett bra tag och jag fick ta värkarna med makens stöd ett tag till. Efter några koller så frågade barnmorskan om jag ville prova lustgas och ja det ville jag! Lustgasen skulle bara ta bort udden av värken men den hjälpte mig på ett sånt sätt att jag lättare kunde koncentrera mig på min andning. Att ta långa och lugna andetag genom hela värken.

Efter detta så kom barnmorskan in och sa att hon skulle kolla hur öppen jag var och jag blev så glad och jag önskade i hela mitt hjärta att vi inte skulle bli hemskickade igen. Hon kände och det var otroligt obehagligt men sen så säger hon: "Mja.... Ni blir kvar här. Du är öppen 5 cm." Åh gud vad bra får jag bara ur mig. Tyvärr så slutade hennes skift där och det sista trevliga med hela upplevelsen försvann med henne. 

 

Sen blev värkarna ännu mer smärtsamma och inte ens lustgasen hjälpte längre. Jag ringde på barnmorskan och sa att jag ville ha en epidural. Hon sa att de skulle ringa på narkosläkaren men eftersom de bara fanns en på hela sjukhuset så kunde de ta lite tid så hon så hon skulle sätta vätskedrivande dropp på mig så länge. 

Men jag behövde inte vänta länge för lite senare, vid kl. 19 så kom det en en riktig "sprätt" till narkosläkare samt en kvinnlig sköterska som skulle assistera. Vid detta laget så var jag rätt borta i min egna lilla värld av smärta så jag uppfattade inte allt som hände runt mig. Men jag fick ligga på sidan och han tvättade mig på ryggen om och om igen. När sen han skulle lägga bedövningen i ryggen så kom mina första tårar. Inte för att det nödvändigtvis gjorde jätteont utan det hände så mycket på en gång så jag kände att jag förlorade kontrollen. Jag fick ingen rast mellan värkarna och de tog all min kraft. Hittills så hade jag känt att jag hade kontroll och att jag klarade detta rätt bra men nu så låg jag helt utlämnad. Jag låg och blundade hela tiden, höll maken i ena handen och lustgasen i andra. Jag kände mig otroligt liten. Det knakade när läkaren förde in slangen i ryggen på mig och vid ett tillfälle så gjorde det ont i höger höft för då hade han tagit i en nerv. Men det hela gick väldigt fort och smidigt och jag måste erkänna att även fast det var en lite jobbig upplevelse så funkade den för mig. På knappt 20 minuter så tog den bort smärtan från värkarna och jag kunde slappna av igen även om det kändes som att jag skulle svimma. Jag var helt slut.. Det enda som jag inte gillade med den var att hela mitt högerben domnade bort så jag kunde varken stå på det eller flytta det själv men då är det ju tur att man har en stark make som kan hjälpa en. Men på grund av mitt ben så kunde jag inte vara uppe och gå för att hjälpa förlossningen på traven med lite dragningskraft. Men de tog i alla fall in en toastol som jag kunde sitta på så att jag kom i upprätt ställning. Men jag fick ha kvar banden på magen eftersom Azraels hjärtljud steg rätt högt titt som tätt. Men när saker inte gick som jag ville eller hade tänkt så kände jag mig ganska nedslagen.

 

Efter detta så gick timmarna in i varandra, jag var som i en dimma. Senare så var det dags för en ny koll igen för att se hur öppen jag var. Hon kunde inte säga exakt men det var minimalt med kanter kvar så snart var jag helt öppen och redo för att krysta! Det var dags att krysta snart och jag var livrädd. Jag visste inte om jag hade krafter kvar att krysta ut min bebis.

Jag höll vid denna tidpunkt inte reda på timmarna. Smärtan kom tillbaka och jag gjorde mitt bästa för att vara trevlig mot alla olika barnmorskor som kom in samtidigt som smärtan var olidlig. Men jag gav upp det ganska snabbt när det bara kom in fler och fler läkare som samlades runt mig och som viskade men ingen pratade med mig. Jag kände mig otroligt utlämnad och ensam. Det kändes inte som att någon tog min rädsla på allvar eller ens försökte att lugna mig i min första förlossning. 

Sedan var det dags att krysta och jag hade inte mycket till val med tanke på mitt ben. Så det blev i gynposition. Det var två barnmorskor i rummet, lampor, maken och en ynklig liten jag. Men efter att ha krystat i ca 5 timmar utan direkt framgång så började hoppet verkligen tryta och allt fler barnmorskor och läkare kom in i rummet. Min energi var helt borta och jag kände att jag inte orkade längre. De slängde över mig på sidan fast jag sa att jag inte orkade längre. Jag fick ingen paus mellan värkarna, Jag krystade fast det inte kändes som att det tryckte på neråt. Jag krystade fastän jag var helt slut. Då berättade de för mig att det var dags att prova att få ut honom med hjälp av sugklocka. Jag blev orolig för Azraels skull, jag var livrädd att han skulle skadas eller ännu värre men jag hade inget val än att lita på läkarna. Sugklockan gjorde förbannat ont att föra in men det var inget emot den smärta jag skulle känna. Läkaren skrek åt mig att ligga still men det gjorde så ont och jag v ar så rädd- Vid nästa värk så krystade jag och läkaren drog i sugklockan och jag kände Azrael röra sig utåt. Men jag måste säga att jädrar vilken smärta när huvudet skulle ut. Jag fick vid detta tillfälle panik och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tappade kontrollen helt och det var som att jag var utanför min kropp och tittade på. Det var bland det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv. Sen fick jag krysta för att få ut axlarna och efter det så kände jag hur han bara föll ur mig. Men samtidigt så kändes det inte som att det var mitt jobb eftersom läkaren drog ut honom. Det fick mig att känna att jag inte var kapabel att föda på egen hand. Sedan kom skriket och gråten. Han hade ingen dålig lungkapacitet iaf.

Han var ute! Vår vackra gosse var hos oss. Han föddes den 26 september kl. 02.36, var 54 cm lång och vägde hela 4525 kg. 

Men jag kunde inte glädjas åt att han låg på mitt bröst eller ens titta på honom. Jag hade för ont och bara skakade. Sen skulle moderkakan ut, följt av att sköterskor tryckte på min mage för att få ut koagulerat blod. Där snackar vi smärta. Jag har nyss fött barn för helvete! Kan jag inte få någon rast? Men det var inte slut där sen var de tvungen att sy för jag hade spruckit en hel del. Så de sprayade och skulle bedöva. Smärta. Vid den här tidpunkten så kändes det bara som att sköterskorna och läkaren tyckte jag var fjantig så jag gjorde mitt bästa för att vara tyst. Men det gjorde så ont. Jag hade aldrig känt smärta som denna. Vid ett tillfälle så var jag t.o.m. nära att skada mitt nyfödda barn. Jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv om jag gjort honom illa. Denna lilla varelse som räknade med mig. Jag som skkulle skydda honom. Jag kunde inte ens glädjas åt att jag blivit mamma eller ens titta på min son som låg på bröstet och skrek förrän allt var klart. Det är inte såhär en förlossning ska kännas, detta var allt annat än en positiv upplevelse. Det enda positiva var att Azrael mådde bra.

Idag så är jag i vecka 42 (41+3).

 

Jag har nyligen kommit hem från ännu ett besök hos barnmorskan. Ett som jag inte trodde skulle hända alls för jag trodde ju att jag skulle ha en bebis vid det här tillfället. 

Men vi pratade och jag informerade henne om att jag var väldigt trött eftersom jag inte får sova på grund av mina smärtor och sen min huvudvärk. 

Vi mätte mitt blodtryck som visade sig vara högt igen (145/93) eller liknande men jag hade ingen äggvita i urinen så det var positivt. Men om huvudvärken kom med illamående och flimmer för ögonen så skulle jag ringa in direkt.

Azrael hade sjunkit ner och nu kunde hon tydligt känna huvudet. Hans hjärta lät också bra så jag är mycket lugnare nu. Jag har varit lite orolig att all hans livliga aktivitet i magen skulle betyda att han var stressad men barnmorskan informerade mig om att det var jättebra att han var aktiv och livlig därinne. Även om det känns som att han försöker komma ut ur naveln :P

 

På fredag så går jag in i vecka 43 (42+0) och då anses min graviditet vara överburen. Så kl. 10.30 har jag tid på först ultraljudet för att se så allt ser bra ut med fostervattnet och bebisen i allmänhet. Efteråt så ska vi träffa en läkare på specialistmödravården för ett samtal och eventuellt en undersökning. Men självklart så hoppas jag att han vill komma ut innan dess.

Problem med moderkakan är vanliga vid överburenhet. Moderkakan är som mest välutvecklad ungefär en månad innan förlossningen. Efter det så åldras den. Detta kan leda till att barnet får för lite näring och att syretillförseln till barnet försämras. Ungefär vart femte barn som föds senare än efter 42 veckor är därför magert, rynkigt i huden och saknar fosterfett och har långa naglar.

Det är också vanligare att barnet har bajsat i fostervattnet vid en överburen graviditet. Detta kan öka risken för att barnet får ner detta i luftvägarna i samband med förlossningen.

En del av de överburna barnen är stora, de vill säga väger mer än 4,5 kg. Förväntas barnet vara stort kan det bli aktuellt med kejsarsnitt. 

Mängden fostervatten minskar hos överburna kvinnor. Detta kan vara ett tecken på att moderkakan fungerar sämre. Därför mäter man mängden fostervatten vid de undersökningar som görs efter vecka 42.

 

På förlossningsavdelningen kontrolleras så noga som möjligt om graviditeten verkligen är överburen. Om ett ultraljud har gjorts under första halvan av graviditeten så går man efter det. 

Vid undersökningen så försöker läkaren bestämma barnets storlek oftast med hjälp av ultraljud. Läkaren känner också efter hur mogen livmodertappen är. 

Vid ultraljudsundersökningen så bedöms mängden fostervatten, fosterläge och oftast också barnets vikt. Ibland mäts även blodflödet i navelsträngen med hjälp av ultraljud för att kontrollera hur blodcirkulationen mellan moderkakan och barnet fungerar. Barnets hjärtslag kontrolleras med en så kallad CTG-registrering.

Kontrollerna upprepas varannan dag så länge som graviditeten varar, om inte förlossningen blir igångsatt. Det är dock ovanligt att en graviditet går längre än 43 veckor.

Ja idag har man verkligen stått i. Jag har varit så frustrerad på att inget händer så idag körde jag all-in!

Jag kör tvätt och disk. Jag har dammsugat hemma och så fort som tumlaren är klar så ska jag bädda rent i sängen. Jag ska klippa färdigt gräsmattan, sist så klippte jag bara halva för jag fick så ont. Så ska ta resten senare. Dessutom så blir det nog att rensa i förrådet på övervåningen och åka med en del till återvinningen. För längst in står barnvagnen och jag kände att jag hellre vill ha den på nedervåningen för smidighet och jag har blivit så trött på hur det ser ut i det förrådet så det är dags att ta tag i det nu känner jag!! 

Älsklingen ska till kiropraktorn så då får jag lite tid till att fixa mer hemma. Så blir det middag tillsammans senare när han kommit hem så att vi alla får äta tillsammans. 

 

Sen om allt detta kickar igång min förlossning så blir jag mer än glad! :D Om detta kommer döda min kropp så har jag hela dagen på mig imorgon att ta igen mig. Detta är bara en dag och jag har ju gått över 6 dagar nu... Så vad är en dag till?

 

 

Ja idag hade jag tid hos barnmorskan igen. Vi pratade lite om hur jag hade mått och jag berättade att jag hade haft lite förvärkar i några dagar och hon sa att det kanske kunde vara på gång snart då.

Men ingen graviditet utan lite drama och oväntade nyheter va?!

 

Jag måste dela med mig av hur besvikna vi blev igår kväll. Trodde att det var på gång för fick nya sorts smärtor som jag inte känt av tidigare så det kändes som att det hade satt igång. Menssmärtor plus en annan smärta samt att det strålade neråt. Men nej... Det dalade av även fast att jag klippte gräsmattan lite senare. Det enda det ledde till var smärtor i bäckenet så idag blir det att ta igen mig. Jag vill vara så utvilad jag kan när det väl drar igång ju. Men hur kan man veta det? Det kan man inte men jag håller verkligen alla tummar att det händer denna vecka... Vill bara att han ska komma ut nu! ♥

Idag är det en vecka kvar till Azrael är beräknad att komma och jag hoppas att han har tagit efter mig lite när det gäller punktlighet och kommer runt den 12 september som det är sagt. 9/9 vore med lite fränt eftersom vi har fler i familjen som fyller år med samma siffror liksom. Älsklingen fyller den 5/5 och äldste sonen fyller den 10/10 till exempel. Eller den 13/9 för då firar jag och maken 3 år som ett par. Det vore mysigt om vårat lilla kärleksbarn ville bestämma sig för att komma då...

 

Jag har nyss kommit hem från mitt möte med barnmorskan och vi hade ett väldigt lugnt möte och pratade en hel del om vad jag hade för förväntningar och tankar om min graviditet och förlossning. 

 

Jag berättade att jag kände mig tung och att det hade varit jobbigt den sista tiden men hon berättade att det hör ju till och det förstår jag ju... Men enligt henne så hade jag haft en bra graviditet så det känns ju skönt. Att veta att jag kunnat haft det så mycket jobbigare.

Men men... Jag berättade att jag trodde att han skulle stanna därinne lite längre än bf eftersom jag inte haft så mycket förvärkar och så. Men man vet ju aldrig? Det kan ju komma plötsligt.

Mitt blodtryck såg bra ut, livmodern/sf-måttet var 1 cm större än sist så 36 cm idag och nu var bebisen definitivt fixerad. Så nu är det verkligen att bara vänta på att han ska titta ut, hur segt det än må vara. Jag fick dessutom veta att barnmorskan trodde att vår bebis skulle bli lång eftersom både jag och älsklingen är långa och det var lite roligt att få reda på. Ju mer småsaker man får reda på om sin bebis, ju mer vill man ju träffa honom! Jag längtar så efter att se hur han ser ut, om han har några speciella drag från mig eller från älsklingen. Vår lilla pojke, som vi har skapat genom kärlek. 

 

Nästa möte med barnmorskan är den 16 september och jag hoppas verkligen att han har kommit ut tills dess. Det är ju några dagar över så vi håller tummarna. 

Ja idag så är det 1:a september och det innebär 11 dagar kvar till bf för vår älskade lilla Azrael ♥ 

 

Det känns faktiskt väldigt splittrat just nu. Det känns verkligen som att dessa månader har sprungit iväg, vecka för vecka men samtidigt så har det varit segt. Samtidigt som det känns spännande att han kan komma när som helst så känns det som att den dagen inte kommer komma på länge. Så som ni hör så är det blandade känslor.

 

Jag ska till barnmorskan imorn och då får jag kanske prata med henne om hur jag känner mig. Inte för att jag tror att det kommer spela någon roll eller så men man vet ju aldrig. Det kanske gör mig gladare att få höra Azraels hjärtljud igen och förhoppningen om att detta är mitt sista möte med barnmorskan. Vilket jag verkligen hoppas att det är!

Nej ingen bebis än men vi hoppas och vill att han ska komma ut snart!! Vi längtar så efter honom så att det är galet! Men än så länge så har man bara förvärkar lite då och då och han fortsätter böka runt därinne. Verkar just nu som att han inte kommer ha bråttom ut... Det är två på älsklingens jobb som är inne i en bebisbubbla just nu och vi önskar att vi med fick vara det. Imorgon så är det två veckor kvar till bf och på måndag så är det ju september! Vår bebismånad. Efter alla dessa veckor av väntan och förhoppning så är vi snart i mål, vi är snart där vi vill vara. 

Allt är klart... Jag packade det sista i BB-väskan igår kväll, spjälsängen är klar, babywrapen är helt klar och sitter i babyskyddet.

Nu kan vi verkligen inte göra mer än att vänta... Och det är ju sååååå roligt! :/ 

 

Kanske skulle ta en kaka till och sova lite mer. Det får i alla fall tiden att gå.

 

På tisdag så är det tid hos barnmorskan igen. Mäta, lyssna på hjärtat och se hur man ligger i sf-kurvan. Men jag ska även ta upp att jag tappat känsel på delar av magen. Det känns som när man varit hos tandläkaren och fått bedövning. Områdena sitter runt naveln och det är kanske inte så konstigt eftersom magen har växt så men det skadar väl inte att ta upp det med henne. Det är ju trots allt obehagligt. 

 

Nej nu ska jag gå och göra någonting. Hoppas att bebis tittar ut snart...